Hoppa till sidans innehåll

"Efter matchen började jag gråta" – Ett reportage om Mika Vågström

01 AUG 2020 17:00
Det senaste svenska nyförvärvet in i Ladies, Mika Vågström, har som 20-åring hunnit uppleva att bli uttagen till landslag, hur det är att ta sig igenom ett skadehelvete och att tålamod är en av de viktigaste ingredienserna i att nå nästa nivå.
  • Uppdaterad: 01 AUG 2020 17:01

Det har gått 12 dagar sedan det blev offentligt att Mika Vågström kommer bära Visby Ladies färger säsongen 2020-21, och 63 dagar är det kvar till säsongens första tävlingsmatch för Ladies. Det har gått 4 månader och 23 dagar sedan Mika Vågström den 8:e mars spelade 30 minuter och 30 sekunder, mest i laget, och gjorde 11 poäng och tog 8 returer mot serietvåan Alvik på bortaplan innan coronautbrottet fick svensk idrott att för en stund tvingas sluta existera. 

   – Jag skulle faktiskt säga att det enda som gjort att jag märkte av det på idrottsväg är att säsongen tog slut tidigare och att all sport allmänt som man kunnat tittat på tog slut. Annars har jag haft tur att även fast det varit Corona kunnat fortsätta träna basket regelbundet samt spela scrimmage.

   – Jag har också passat på att gymma extra mycket. Det var jättetråkigt att säsongen tog slut så plötsligt och att man inte fick inget något riktigt avslut. Jag skulle säga att jag under den här perioden har blivit mer motiverad till att träna och att jag gjort det mesta möjliga av den här tiden men man längtar såklart väldigt mycket till när matcherna sätter igång.

 

"Jag var som aldrig riktigt hel någon gång"

 

Den gångna säsongen vände Vågström tillbaka till moderklubben Östersund Basket efter tre år på Basketgymnasiet i Luleå, men Ladies head coach Anders ”Leo” Pettersson fick upp ögonen för Vågström redan förra sommaren och ryckte i henne redan då. 

  – När jag pratade med Leo förra året kände jag att det lockade väldigt mycket att åka till Visby. Under min tid på basketgymnasiet hade jag väldigt otur med skador som gjorde att jag missade väldigt många träningar och matcher. Jag var som aldrig riktigt hel någon gång. Sista året där fick jag problem med mina benhinnor och jag kände då att hur mycket Visby än lockade så ville jag bli helt hel först. Jag ville kunna träna och spela utifrån mitt bästa helt enkelt.

   Under sin sista säsong på Basketgymnasiet i Luleå spelade guarden närmare 15 minuter per match på 12 matcher, men säsongen 2019-20 mer än dubblerades speltiden i samma serie när hon gick till att spela strax under 32 minuter per match på 19 matcher för Östersund. 

   – Eftersom jag inte kunde spela så mycket som jag skulle gjort i Basketettan under mina tre år i Luleå kändes det bra med ett år till där för att kunna bli helt skadefri och samtidigt utvecklas ännu mer med ett större ansvar och mer speltid. Med facit i hand så tycker jag verkligen att det var rätt väg för mig att ta ett år i Östersund. Jag fick speltiden jag ville ha och som jag kanske behövde för att pusha mig själv ännu längre. 

 

Basketgymnasiet i Luleå är ett av två nationella basketgymnasium och kan beskrivas som kanske den bästa utvecklingsplatsen för unga svenska spelare i basketsverige. Runt 30 av landets bästa spelare från hela landet söker varje år, men bara 5 kommer in. Konkurrensen för att komma in är minst sagt hård, och väl där inne gäller inget annat än att göra sig förtjänt av speltid, men Mika beskriver inte BG-tiden med något annat än glädje.

   – BG kommer alltid vara tre av de bästa åren i mitt liv. Jag trivdes så bra där både med staden, skolan och folket omkring och jag har verkligen fått vänner för livet därifrån. Jag skulle säga att det är superkul att gå på ett basketgymnasium. Du får vara kring människor som vill precis det du vill, spela basket, du har engagerade tränare som inte bara håller i jättebra träningar utan också finns där för dig i det vanliga livet utanför basketen.

 

Hur ser en vanlig dag på ett basketgymnasium ut?

   – Det börjar med morgonträning som antingen är före eller efter första lektionen. Morgonträningarna är mer fys-inriktade eller teknik-inriktade. Efter träningen eller lektionen är det lunch och sen fortsätter det med lektioner. Det som är bra är att innan kvällsträningen har alla idrottare möjligheten att få äta mellanmål på skolan för att sen orka träna. Efter kvällsträningen kunde vi jättesmidigt köpa matlådor som vi hämtade upp på vägen hem från träningen och eftersom träningen slutar senast 18 är man hemma i väldigt bra tid och hinner plugga eller fixa annat. 

 

Vad var den största utmaningen med att gå på ett Riksbasketgymnasium?

   – Det är att man flyttar hemifrån vid 16 års ålder och ska bo helt själv och fixa mycket som man kanske annars får hjälp med av föräldrar. Även om det kan vara svårt så växer man väldigt mycket som människa, det är ett stort ansvar men som man lär sig att ta. Sen gör ju alla som börjar där exakt samma sak så man kan lätt hjälpas åt eller ta stöd av varandra. Förutom att du ska bo själv ska du också gå i skola, träna väldigt mycket och åka bort på matcher vilket också sätter hög press på en.

 

"Efter matchen började jag gråta,

det var så skönt att bara fått spela igen." 

 

2019-20 spelade hon alla matcher på hela säsongen förutom en för Östersund, och startade i 18 av de 20 matcher hon spelade, men under Luleåtiden blev det bara 13 matcher i Baskettan på tre säsonger på grund av skadebekymmer. 

   – Jag hade väldigt otur under min BG-tid och lyckades dra på mig det mesta. Känslan just när man skadar sig är svår att förklara. Jag kommer inte ihåg exakt vad som hände när jag drog korsbandet som var min större skada. Allting går så fort och plötsligt ligger man bara där på golvet. Att vara skadad sen är hemskt, man får inte göra det man älskar att göra utan bara titta på när alla andra gör det. Varje dag önskar man att man kunde hoppa in och bara spela. Det är bara en lång väntan. 

 

Hur känns det när man sedan är tillbaka?

   – Jag kommer ihåg min första match efter den långa skadeperioden väldigt väl. Det var en SM-omgång när BG hade föräldramöte samtidigt, så mina föräldrar var på plats. Jag var jättenervös men det gick ändå helt okej att spela, men efter matchen började jag gråta, det var så skönt att bara fått spela igen. 

 

Som 15-åring blev Mika kallad till sitt första landslagsläger inför ett läger med landskamper i Köpenhamn där hon gjorde fyra matcher i den blågula dressen. Den högsta poängnoteringen kom i 65-44-segern mot Norge när Mika gjorde 11 poäng.  

   – Jag blev uttagen första gången efter Miki Herkel Cup och som alla nog blir så blev jag väldigt glad och stolt. När man är 15 år kanske man inte riktigt förstår hur stort det är att bli uttagen till ett landslag men när jag sedan efter mina skadeproblem blev uttagen till 3x3 landslaget U18 och fick spela EM-kval i Ungern så var det häftigt att återigen få uppleva den känslan. Det var jättekul att vara med i landslaget, coolt att få representera sitt land och samtidigt få lära känna så himla mycket roligt folk.

 

"Det känns som att det är rätt tid för mig att ta klivet"

 

Förra året blev det inget spel med Ladies, utan spel i moderklubben i Basketettan Norra, och Anders ”Leo” Pettersson fick vänta till 2020-21 innan han fick in jämtländskan i truppen. Klivet från den näst högsta serien till den allra högsta serien är för många ett stort kliv i karriären, men Vågström är övertygad om att timingen är rätt.

– Det känns som att det är rätt tid för mig att ta det klivet. Efter att spelat i basketettan i två hela år känner jag att jag vill utmana mig själv mer för att bli bättre. Min första plan var att jag skulle åka på college i USA, det var ganska bestämt, men med Corona och de oklarheter det förde med sig kändes ligan som ett bättre alternativ för mig. 

 

Vad är dina egna förväntningar om den kommande säsongen?

   – Att få utveckla mitt egna spel genom att utmana mig själv men också genom att få lära mig saker av de andra spelarna som har mer erfarenhet än mig. Jag vill såklart att vi som lag ska komma så långt som möjligt i serien, sen ser jag fram emot att få träffa och lära känna massa nya människor. 

 

Om vi drömmer oss bort till ett år från nu, hur hoppas du kunna sammanfatta eller beskriva din debutsäsong i Ladies?

   – Jag hoppas kunna se tillbaka och konstatera att jag anpassat mig till ligaspelet. Att jag genom att utmana mig själv och spela mot bättre spelare blivit en bättre basketspelare både fysiskt och tekniskt. Även att jag lärt känna fantastiska människor och haft det väldigt bra och trivts utanför basketen. När man trivs utanför basketen är det lättare att kunna göra framsteg på planen.

Skribent: Louie Söderberg
Epost: This is a mailto link