Hoppa till sidans innehåll

Återblick: Susanne "Sussi" Rosengren

04 JAN 2018 10:31
I den nya artikel- och videoserien Återblick så tar vi med er på en nostalgisk tur bakåt i tiden för att återuppleva gamla matcher, ögonblick eller händelser i klubbens historia med hjälp av intervjuer av gamla profiler.
  • Uppdaterad: 04 JAN 2018 10:35

Först ut i Återblick är ingen mindre än Susanne "Sussi" Rosengren. Rosengren, som spelade 21 säsonger i Visby Ladies, är en av de största profilerna i klubbens historia och var med både när klubben på 80-talet tog steget upp till Elitserien och när klubben tog sitt första och hittills enda SM-guld 2004/05.

 

27 elitseriesäsonger, 21 säsonger med Visby AIK och Visby Ladies, 151 A-landskamper, fler än 800 elitseriematcher, 6 finalserier, 1 SM-guld. Vad är ditt bästa minne?
– Oj, det är jättesvårt att säga just ett härligt minne, för jag har många härliga minnen under tiden jag var här på Gotland framförallt, men ska jag säga ett så får det ändå bli SM-guldet 2005.

Totalt blev det sex finalserier och tillslut ett guld för din del, var guldet värt alla år av hårt slit?
– Absolut, ingen tvekan. Jag har alltid sagt att om jag skulle ta SM-guld med något lag så var det Visby Ladies, och det blev ju det till slut efter mycket slit framförallt.

För de som inte varit med om det själva, hur är det att vinna silver?
– Vinna silver, det känns inte som att man har vunnit någonting. Det är fruktansvärt. Det är ingen som vill komma tvåa.

Vilken var den tuffaste perioden under din karriär?
– Den tuffaste matchen jag har spelat är när vi förlorade i första finalserien mot Arvika på bortaplan och vi förlorade med ett poäng. Vi hade sista skottet och sista lay-upen, men missade. Då tänkte jag faktiskt att jag slutar spela basket. Silvermedaljen ligger nog kvar i Arvika än idag för jag slängde iväg min silvermedalj utanför hallen i snön det första jag gjorde efter att matchen var slut.

Södervärnshallen var knökfull 1 timme och 40 minuter innan uppkast, alla matcher i den serien hade slutat med bortavinst och ett efterlängtat sm-guld stod på spel, hur gick tankarna?
– Hela den finalserien vi hade mot Luleå var väldigt speciell. De började med att vinna på våran hemmaplan, och sen vann vi på deras och så vidare och så vidare. Allting kretsade kring basket de här veckorna som var, och det var på jobb och på gatorna, man ville nästan inte gå ut. Men inför den femte avgörande matchen så kände jag bara ett lugn, vi fixar det här på hemmaplan.

Hur kändes det att ta Gotlands första SM-guld i lagidrott sedan 1988?
– Jag blir varm bara av att prata om det. Det var bland det häftigaste jag varit med om. Folk på Gotland ställde upp mangrant och verkligen hjälpte oss till det här guldet. Jag kommer fortfarande ihåg alla känslor jag hade från när tog emot pokalen i Södervärnshallen. Svårt att beskriva, mycket känslor. Nyckeln till guldet var att vi var ett fantastiskt lag, vi hade en otrolig sammanhållning och det fick vi tack vare av att vi reste så mycket som vi gjorde, och det var inga enkla resor vi gjorde. Vi var tillsammans mycket och vi var många starka spelare som levde för basket. Jag, Marie Söderberg, Katja Lefwerth och sen hade vi många gotlänningar så som Johanna Ericsson och Mikaela Braf så jag tycker att vi var ett otroligt starkt lag, vi kunde inte förlora den femte avgörande.

Du var med och tog upp Visby AIK till elitserien och än idag så spelar det som idag är Visby Ladies i Sveriges högsta basketliga och har gjort så ända sedan du var med och tog upp dem. Faktum är att bara ett lag har spelat flera säsonger i elitserien i rad än Ladies. Hur kan Visby med 30 000 invånare vara det näst mesta laget i Basketligan Dam?
– Det handlar mycket om spelarna som kommer hit, för man klarar sig inte bara på de egna produkterna, det vet vi att vi inte gör. Spelarna som kommer hit trivs ofta väldigt bra och vi får ofta hit väldigt bra spelare som efter att ha tränat ett år med laget bidrar med så mycket mer. Det är en tradition man har här på något sätt, den hoppas jag aldrig försvinner och jag hoppas att det alltid ska finns ett elitserielag från ön. Det finns ett hjärta för idrotten här och människor runtomkring som jobbar med det här, de är ju viktiga här. Det är en tradition, det är något speciellt. Basketen är stor på ön och den ska alltid vara det, det finns en styrka i det här.

Under dina 27 elitseriesäsonger, vem är den bästa spelaren du spelat mot?
– Det är svårt att säga en spelare, jag har spelat mot så fantastiskt bra spelare. Kicki Johansson, är bara en att nämna, en av Sveriges bästa basketspelare, som även var proffs utomlands. Hon är en respektfull spelare som man har respekt för än idag, så jag tror jag säger Kicki Johansson. Kicki står högt i kurs.

Och vem är den bästa du har spelat med?
– Brenda Hill Haley som jag spelade här med i slutet av 80-talet. Hon var en bra spelare på plan men också en otrolig glädjespridare utanför plan vilket är en väldigt viktig egenskap hos utländska spelare.

Vilken klubb var din värsta antagonist?
– Det fanns ingen klubb som jag avskydde, men man hade svårare för en del klubbar. Mark från mina gamla hemtrakter var tuffa att spela mot, Malbas tyckte man inte om att åka till och spela heller. Det var mycket från år till år och vilka spelare som spelade där.

Och vilken motspelare var din värsta antagonist?
– Det fanns någon i de flesta lagen. En del Solnaspelare så som Tammy Jackson när hon spelade här, vi var lite rivaler och vi var på varandra ganska mycket. Det fanns nog många som inte tyckte om att spela med mig för jag var inte världens snällaste spelare direkt

Vilken var din största egenskap på banan?
– Min största egenskap var att jag var en väldigt bra ledare, jag var lagkapten från jag kom hit till när jag slutade. Jag ställde upp för mina lagkamrater i ur och skur.

Du spelade basket i fyra decennier, var det någon skillnad på basketen eller det runtikring när du slutade jämfört med när du började?
– Under de sista åren i min karriär var basketen i en uppåttrend. Det var mycket satsningar på damsidan vilket sedan minskade. Det var inte aggressivt i början och inte lika tufft på plan, men det har utvecklats och utvecklats ännu mer sedan jag slutade. Idag är dambasketen ganska tuff faktiskt. Man tränar mer idag, sen om det alltid är kvalitet vet jag inte men väldigt mycket har förändrats, och hade det inte gjort det hade det varit konstigt.

Om du fick förändra en sak inom svensk basket, vad hade du förändrat?
– Jag skulle vilja få fram mer naturliga skyttar som både kan skjuta, attackera och passa av. Det tycker jag vi saknar i Sverige.

Stämmer det att du fått ett medlemsskap i en orienteringsklubb och en kompass efter en bortaresa?
– Det låg i brevlådan efter en resa vi hade varit på nere i Skene. Det finns en ganska rolig historia bakom det, jag är från Borås och vi skulle spela mot Marke eller Sätila och då frågade vår coach Anders "Leo" Pettersson hur dags vi borde åka från Borås, och jag tyckte att jag hittar så det blir ju plättlätt. Jag sade att det tar väl en timme och 20 minuter innan matchen ungefär, det tar ungefär 20 minuter att åka ner. Saken var bara det att jag hittade inte när det var mörkt så vi kom sju minuter innan matchen skulle börja. Det var därför jag fick det här medlemskapet i Visby Orienteringsklubb.

Det är tio år sedan du lade skorna på hyllan, hur ser ditt liv ut idag?
– Mitt liv är hur bra som helst, jag tränar mycket och jag har aldrig släppt träningen sen lirar jag ingen basket längre. Jag tittar däremot på basket och på Visby Ladies och hejar, blir frustrerad, blir glad och lite av varje när de spelar. Jag jobbar som lärare, har en son som bor i Helsingborg och jag trivs fantastiskt bra i Visby.

Vad saknar du mest från den aktiva tiden?
– Snacket och omklädningsrummet. Innan man kommer igång och tränar har man i ett lag ett särskilt snack. Det och den lilla kicken man får när man tränar hårt även om jag gör det men på ett annat sätt. Det kan jag sakna och att man triggar varandra inför en träning till exempel.

Din son, Linus, är en av de bästa simmarna i Sverige för sin ålder, finns det några likheter mellan början på din karriär och början på hans?
– Lite finns det nog, både jag och Linus är väldigt envisa och vi bägge är träningsmänniskor. När jag spelade lade jag mycket tid på träning och det gör Linus också- Träning ger resultat och det gör det även för honom i och med att han har kommit med i ungdoms- och juniorlandslag. Jag hoppas att han också får ett SM-guld på seniornivå också och om han fortsätter som han gör nu så kommer nog det förr eller senare.

Skribent: Louie Söderberg
Epost: This is a mailto link

Swish: 123 228 80 09